geggamojor

Killen var beräknad till fredagen den 18:e mars.
Onsdagnatten den 16:e vaknade jag vid lite över 02:30 med lite mensvärk.
Jag försökte ta mig ur sängen för att gå och kissa, samtidigt som jag reser mig upp
känner jag hur det blir blött i trosan.
Går på toan och ser att det är lite rosafärgat och att det typ sipprar ut lite vatten.
Jag tar två panodil och lägger mig igen. Men kan givetvis inte somna om, "mensvärkarna"
är ganska så starka och börjar misstänka att det nog är något på gång.
Går upp efter 10 minuter igen och går på toan, nu kom det någon slemmig klump samtidigt som det fortfarande sipprar vatten. Jag ropar efter Håkan, efter sisådär 15 höga rop på honom vaknar han och kommer.
Jag säger att jag tror att slemproppen och vattnet gått. Jag går ut i hallen och DÅ gick vattnet på riktigt!

Vi ringer till BB i Lund för att berätta och vi blir ombedda att komma in på kl 8 på morgonen för kontroll eftersom vattnet gått.

Vi lägger oss igen för att sova, men det är totalt omöjligt för mig.
Värkarna kom direkt efter att vattnet gick, men man vet ju att det tar i regel lååångt tid innan värkarna blir regelbundna och starka.
Jag kan inte ligga kvar i sängen utan går upp i soffan vid 06:00 tiden.
Då har jag grymt ont! Håkan kommer upp och börjar klocka värkarna, de är täta!!
Börjar få smått panik och ville duscha, de sägs ju hjälpa, men det gjorde det inte!
Kunde knappt duscha, satt på huk i badkaret och visste knappt vart jag var, Håkan fick duscha mig.
Sen fick jag lite mer panik..."jag klarar inte smärtan mer, vi  måste åka!!"
Borsta tänderna lite snabbt, men strunta i att kamma håret, det smällde jag dyngsurt upp i en knut på huvudet.
Grabba tag i mina svarta Team Sportia mysbrallor (som för övrigt ser ut som fan) och en marinblå tunika (?)

Väl i bilen visste jag inte vart jag skulle ta vägen, värkarna var INTE att leka med!
Vi kom mitt i rusningstrafiken och det var köer i båda filerna, från Center Syd ända till Nova Lund och vi kröp i 80km/h....detta märkte inte jag utan det har Håkan berättat efter.
Jag var så totalt fokuserad och inne i mitt värkarbete!

Väl i bilen utanför BB kunde jag inte gå, utan Håkan gick för att hämta en rullstol, jag kunde knappt prata ens.
Men mellan värkarna fick jag någon sorts superkraft och steg ur bilen själv och knata in till BB där jag mötte Håkan i dörröppningen.
Vi fick ett rum direkt  (rum nr 2) och jag fick lägga mig i sängen. 

Det blev lite kaotiskt här hemma så jag hade glömt min plånbok med både ID-kort och patientbrickan, oops!

Barnmorskan kollade hur mycket jag var öppen och frågade mig hur mycket jag trodde jag var öppen.
Jag svarade bekymrat " 2-3 cm" Hon blev  förvånad och svarade "9 cm"     WOW!!
Jag hade öppnat mig 9 cm på ca 3h.  Jag var helt inställd på att detta bara är början, det kommer göra MYCKET MYCKET ondare! Men det visade sig att jag krigat mig igenom allt det onda redan =)

Jag kämpade på med lustgasen, vilket var bra, men värkarna blev värre och värre och det gjorde så ont så att jag i vissa värkar skrek allt vad jag kunde i lustgastmasken. Ska meddela att vid varje värk kramade jag Håkans hand.
Håkan var ett grymt stöd, han pussade på mig och sa hela tiden att jag var
grym och jätteduktig, han peppade mig!
Barnmorskan Marie sa att det kunde bli bebis om en timme men likaså om 4 timmar.
Jag sa till henne att jag klarar inte 4 timmar till med bara lustgas, även om den var toppen.
Vi satte epidural och det var himmelriket!! Men det negativa var att värkarna avtog och det var drygt...
Jag fick dropp för att få igång värkarna igen och jag fick gå runt på rummet, sitta på en stol, stå på alla fyra, ligga på sidan, ligga på rygg, allt för att få igång det och vänta på att känna det där trycket mot rumpan.

Det blev skiftbyte av barnmorskorna klockan 15, in kom två äldre kvinnor och de var helt underbara!!
(de var det förra också, men dessa två kändes mer rutinerade) De ändrade ställning på mig och jag började ganska direkt känna "trycket"

Jag kände inte krystvärkarna utan jag fortsatte andas mig igenom värkarna.
Men Kerstin, den nya barnmorskan sa till mig att försöka krysta när nästa värk kom.
Och det gjorde jag, ja jävlar vad jag krysta! Det tog ca 12min sen var lillkillen ute!

Vilken känsla det var när något slemmig gled ur en och man fick en varm, naken liten skrikande bebis på ens bröst! Det går inte att beskirva, utan måste upplevas! Tänk att vår bebis äntligen är här! Våran lille Axel!



                                


                                 

Vi stannade 3 dagar, sen for vi hemåt, vi var helt plöstligt 3 istället för två, mamma pappa barn!


Jag har en väldigt positiv syn på min förlossning och hade utan tvekan gjort det igen, det kände jag
redan en timme efter förlossningen.
Även om jag var som alla andra, nervös inför det som komma skall.

Hade jag fått välja mellan kejsarsnitt och vaginalt hade jag helt
klart valt vaginalt. Jag vill föda fram mitt barn, annars hade nog jag kännt mig snuvad på
förlossningen.
Man jag tänkte som så att "klarar alla andra det så klarar jag det"
Barnmorskorna är så duktiga och man får helt enkelt tro på sig själv!
Man är ingen kvinna förrän man fött barn!