Varför är det så svårt att älska sig själv?
Varför är människan så självkritisk mot sig själv?
Är det bara jag eller känner ni igen er?
Varför kan man inte bara hoppa av glädje eller känna sig nöjd när man ser sig i spegeln?
Varför skall man sucka och stirra sig blind på "sina fel"?
Istället för att titta på det man faktiskt är nöjd med och skita i resten?
När skall man acceptera det man ser och se en för den man är?
"Det är så här Gud har skapat en och så här man ska se ut, var nöjd med livet!"
Slänger in lite peppande bilder från i somras!
Här var man semesterledig, brun och hade platt mage
som man kunde sova på!!
FAN VAD JAG SAKNAR ATT SOVA PÅ MAGE!!
Fan för alla er som kan göra det, hoppas ni sover för jävla gott!
jag saknar med att sova på magen:)
Det är lätt att stirra sig blind på de negativa sakerna, tex om man går upp i vikt... då brukar man ju inte se ut så.. då är det svårt att nöja sig.
men visst resten av sakerna borde man kunna nöja sig med, de flesta saker kan man påverka själv( förrutom sjukdomar och dylikt)
kramis
