Djup...
Jag känner mig lyckligt lottad. Jag har lyckats med det jag vill. Jag är nöjd.
Jag har en underbar familj och pojkvän som jag älskar över allt annat.
Det är ni som har fått mig till att bli den jag är idag.
Jag trivs på jobb och jag har fina vänner.
Det växer ett liv i min mage och jag kan inte vara lyckligare!
Jag är glad att jag är jag och att jag har de inställningar och tänk som jag faktiskt har.
Jag har en del vänner som aldrig blir nöjda. De pressar sig själva och lägger ribban högre och högre.
Blir man lyckligre? Vad vinner man på det? Är man rädd för att inte vara tillräckligt bra?
Stanna upp i nuet, njut och tänk inte så förbaskat långt fram i tiden. Det är NU vi lever!
Vissa av dessa människor känner att man måste ut och resa, man måste ha pluggat, man måste
ha levt lattjolajban, man måste ha en karriär, man måste tjäna mycket pengar för annars..!
Ja för annars?! Vad händer annars?
Vissa är singlar och är ute och festar och raggar nätterna långa. En kille den helgen och en annan den andra helgen. Jag får ångest när jag hör det. Missförstå mig inte. Vi är alla i olika faser/stadier i livet.
Men just nu är det singellivet och raggande, och supande så långt ifrån mitt liv så jag får ångest och tycker synd om dessa människor.
Jag vet att man inte skall göra det, för de älskar säker sitt liv och vill ha det precis så.
Det finns säkertligen de som får ångest när det tänker på mitt liv.
Att man "inte levt tillräckligt" innan man skaffar barn. Vad fan menar man med "levt tillräckligt"?
Många verkar tro att ens liv slutar när man får barn? Att det är något nödvändigt ont. Att när man väl fått barn då är det kört liksom. Man blir en trist person som bara sitter inne och livet tar slut.
Jag skulle nog vilja påstå och säga att ens liv börjar när man får barn.
Man får ett helt annat tänk och värderar och ser saker annorlunda.
Vad betyder våta och dimmiga partynätter när man kan sitta hemma och mysa med sin familj?
Vem säger att man inte kan vara den pigga och sociala när man har fått barn?
Vem säger att man inte kan ut och resa och se världen när man fått barn?
Vad är det egentligen folk menar med när det säker att "de vill leva först" innan man skaffar barn?
Man skall skaffa barn när man själv vill såklart. Vårt lilla barn var inte planerat. det vill säga vi hade inte sagt att
- nu sätter vi igång och försöker skaffa barn! Det blev helt plötsligt två streck på stickan.
Visst har vi pratat om barn, vi ville ha barn, men inte pratat om när.
Men det kändes så rätt på en gång. Vi har snart träffats i 5år. Jag har aldrig varit lyckligare.
Vi två bli starkare och starkare och jag känner mer och mer samhörighet med H ju längre tiden går.
Jag har verkligen hittat han med det största H:et. Han jag vill dela resten av mitt liv med!
Och det bästa av allt är att vi två skall bli tre!
Jag har en underbar familj och pojkvän som jag älskar över allt annat.
Det är ni som har fått mig till att bli den jag är idag.
Jag trivs på jobb och jag har fina vänner.
Det växer ett liv i min mage och jag kan inte vara lyckligare!
Jag är glad att jag är jag och att jag har de inställningar och tänk som jag faktiskt har.
Jag har en del vänner som aldrig blir nöjda. De pressar sig själva och lägger ribban högre och högre.
Blir man lyckligre? Vad vinner man på det? Är man rädd för att inte vara tillräckligt bra?
Stanna upp i nuet, njut och tänk inte så förbaskat långt fram i tiden. Det är NU vi lever!
Vissa av dessa människor känner att man måste ut och resa, man måste ha pluggat, man måste
ha levt lattjolajban, man måste ha en karriär, man måste tjäna mycket pengar för annars..!
Ja för annars?! Vad händer annars?
Vissa är singlar och är ute och festar och raggar nätterna långa. En kille den helgen och en annan den andra helgen. Jag får ångest när jag hör det. Missförstå mig inte. Vi är alla i olika faser/stadier i livet.
Men just nu är det singellivet och raggande, och supande så långt ifrån mitt liv så jag får ångest och tycker synd om dessa människor.
Jag vet att man inte skall göra det, för de älskar säker sitt liv och vill ha det precis så.
Det finns säkertligen de som får ångest när det tänker på mitt liv.
Att man "inte levt tillräckligt" innan man skaffar barn. Vad fan menar man med "levt tillräckligt"?
Många verkar tro att ens liv slutar när man får barn? Att det är något nödvändigt ont. Att när man väl fått barn då är det kört liksom. Man blir en trist person som bara sitter inne och livet tar slut.
Jag skulle nog vilja påstå och säga att ens liv börjar när man får barn.
Man får ett helt annat tänk och värderar och ser saker annorlunda.
Vad betyder våta och dimmiga partynätter när man kan sitta hemma och mysa med sin familj?
Vem säger att man inte kan vara den pigga och sociala när man har fått barn?
Vem säger att man inte kan ut och resa och se världen när man fått barn?
Vad är det egentligen folk menar med när det säker att "de vill leva först" innan man skaffar barn?
Man skall skaffa barn när man själv vill såklart. Vårt lilla barn var inte planerat. det vill säga vi hade inte sagt att
- nu sätter vi igång och försöker skaffa barn! Det blev helt plötsligt två streck på stickan.
Visst har vi pratat om barn, vi ville ha barn, men inte pratat om när.
Men det kändes så rätt på en gång. Vi har snart träffats i 5år. Jag har aldrig varit lyckligare.
Vi två bli starkare och starkare och jag känner mer och mer samhörighet med H ju längre tiden går.
Jag har verkligen hittat han med det största H:et. Han jag vill dela resten av mitt liv med!
Och det bästa av allt är att vi två skall bli tre!
Kommentarer
Trackback
